Stefan Lindberg och Googles algoritm – någon sanning bakom konspirationsteorierna?

• Tweet
• Share

Jag vet inte riktigt vad man ska säga när nu vi sökmotoroptimerare, om än på ett litet annorlunda sätt, hamnat rätt in i finrummen på DN Kultur. För idag har kulturetablissemangets créme de la créme, DN Kultur, via författaren Stefan Lindberg kommit ut med en artikel om Googles algoritm. Självfallet, som det sig bör med DN Kultur, så har den likt 70-talets katastroffilmer starka drag av ”De kommer och tar över allting”.

Trots detta är artikeln skriven av Stefan Lindberg i sig är intressant och jag kan finna fascination att läsa andra personer från helt andra synvinklar berätta på finsvenska om just Google och sökmotoroptimering.

Men någonstans är jag allergisk mot konspirationsteorier och därför tänkte jag ta och strimla ned Stefan Lindbergs artikel i bitar och förklara tekniskt vad Stefan Lindberg grundar sig på i sin artikel.

Så innan ni sätter på er foliehattar, ”Googles Watching Us”-T-shirts och riktar er fientliga blickar på Google istället för FRA är det på sin plats att förklara vad som är rätt och vad som är fel i artikeln. Let’s Go!

Den första delen i artikeln är mer en inledning och ingenting som tål kommenteras, utan vi hoppar direkt ner till ”The penis house”.

Stefan Lindberg skriver:

”The penis house” renderade ett tag löjligt mycket sökningar. Den så kallade ”sökalgoritmen” ansåg tydligen att vi ansåg penishuset vara relevant. Och det är just denna Algoritm, denna för oss dödliga opaka form, som utgör schemat, eller matrisen om man så vill, för hur många och hur bra träffar du får och hur högt på Googlesidan du hamnar.

Syftningsfel eller bara okunskap?

Det är inte direkt som så att det är Googles sökalgoritm som bestämmer antal sökningar på Google, utan det är vi människor som söker som gör det. I övrigt en ganska korrekt beskrivning av Googles algoritm.

För det handlar ju om att synas här i världen, och jag tror att jag förstår lite vad den där penishuskillen menar: under mina tvångsmässiga googlingar av mitt eget namn – kampen om min rätt att offentligen finnas! – har jag att boxas med Stefan Lindberg, psykoterapeut och trebarnsfar, och Stefan Lindberg, ljudtekniker i Piteå (går bra för den killen), och en Stefan Lindberg som är på Facebook (som inte är jag) som sitter på en veranda med en öl i näven och – läskigast av allt – en Stefan Lindberg som verkar vara en ung man med författarambitioner (som jag högst motvilligt nämner eftersom jag vet att han nu får en träff till).

För det första ligger inte problemet främst hos Stefan Lindberg som skriver på DN Kultur utan hos alla de andra personerna som har det mycket jobbigare att synas gentemot en stor och känd författare.

När Stefan Lindberg sedan nämner sin unge författar-nemesis så går faktiskt min sympati till den unge författaren – det är inte lätt att ranka högt i sökmotorer när man kämpar mot en person som ger ut böcker och skriver på DN Kultur, men det går!

Sökresultat (SERP på engelska) är det fenomen som Stefan Lindberg tar upp, och som jag nämnde är det ett problem om du exempelvis heter Jennifer Lopez. Google vet detta och det är ingen slump att de på internationella Google nu implementerat Google Profile vilket gör et möjligt för dig att synas i Google även på generella namn. Lindberg fortsätter sedan med mer info om sökresultat:

För i en tid när det värsta som finns är osynlighet är det av största vikt att hamna högt på Googlesidan. Och eftersom man inte har råd att låta ett företag ”sökordsoptimera” sig, fixa bättre ”google” åt en (det finns människor som jobbar med sånt) har man bara att hoppas på att man inte ska drutta ännu längre ner på listan, eller värre: försvinna från Google helt och hållet.

Där kom vi SEO-personer in i bilden . Det där med att man alltid måste betala för att hamna högt upp är rent skitsnack! Det finns masso mer saker du kan göra själv. Det är bara att börja läsa en blogg som denna, andra SEO-bloggar, läsa SEO-forum, läsa Jim Westergrens guide till SEO osv. Det finns en uppsjö material ute på nätet för hur du kan arbeta med ditt eget namn.

Direkta tips till en person vid namn Stefan Lindberg:

• Skaffa dig en blogg och var aktiv. Tänk på att kalla bloggen för ”Stefan Lindberg”, och även att namnet står med i URL, rubrik, titel osv.
• Skaffa en egen officiell sajt där texten stefanlindberg finns med i domännamnet
• Se till att länka till bra artiklar på externa sajter om dig själv. Till exempel recensioner mm.
• Skaffa Google Profile (Det är bara en tidsfråga innan det implementeras i Sverige)

Det är en bra start…

Därefter följer två stycken av konspirationsteorier som rör ”The Ghost In The Machine”. Jag är ingen fan av konspirationsteorier så det väljer jag att inte kommentera utan väljer istället att gå in på stycket som rör Googles annonser.

Föreställ dig vad Google skulle kunna göra med de rymdhedar av information de redan sitter på. Google skulle veta var du är just nu (du skrev det på Facebook) och vad du gör just nu (dricker kaffe) och vad du vill köpa (”ponny” åt lillan) och, visst, allt det där är bara meningslös information tills den dag Google bestämmer sig för att bli Al och säljer informationen till företag ägda av sig själv och plopp! så befinner vi oss i Googlekonspiration no 2, den så kallade Minority Report Ad Invasion.

Det här är helt fel. Facebook status är låst bakom inloggning och Googles bottar kan inte nå och indexera dessa sidor. Dessutom finns det (ännu) ingen direkt koppling mellan ditt Facebook-konto och ditt personliga Google-konto. Skulle Google en dag köpa Facebook har Stefan Lindberg en poäng, men så ligger det inte till nu.

I korthet: Eftersom du den sista veckan googlat efter ponnys och kbt-psykologer åt din krisande familj vet Google vad du vill ha. Och när. Google tänker och processar och extraherar fragmenten av DIG ur informationsmolnet och organiserar dem och plopp! så lever vi i en värld av Kontextuella Annonser.

Det där har vi sett på film: du står framför en digital annonstavla och talar med din deprimerade fru om Tindras senaste hatattacker mot dockkolonin – det räcker med bara ett par repliker för att de dolda mikrofonerna ska lyckas vidarebefordra informationen – och plopp! så får du både adress och telefon av ett milt leende psykologansikte på skärmen (som ber dig ringa snart och skita i ponnyn).

Här har Stefan Lindberg i princip rätt, trots att han är konspiratorisk. Har du Google-konto eller andra delar ser Google det och kan visa information som passar just dig, efter din webbhistorik, dina sökningar osv. Samma sak gäller med sökresultat. Är du inloggad på ett Google-konto får du upp helt andra sökresultat än om du inte var inloggad.

Därefter följer ett par stycken med mer konspirationsteorier i kulturellt format där Google jämförs med en ”religiös sekt”, för att sedan komma tillbaka till Google Earth:

Vad som i slutet av nittiotalet bara varit möjligt i Pentagons källare är efter några år, nu, möjligt i var mans hem, bilderna får inte bara Sergeys chefer att häpna och vad gör det då om Thailands och Sydkoreas och Rysslands regeringar gnäller lite grann om att ”öh, alltså al-Qaida kan typ Se In På Dass i vårt största kärnkraftverk” när det gnället är övergående och kan kvittas mot den goodwill som Google skaffar sig när man med hjälp av samma satellitbilder hjälper kustbevakningen att rädda offer från stormen ”Katrina”, avslöjar lite regnskogsskövling i Amazonas och ett folkmord i Darfur.

Och plötsligt: i det land där REGERINGEN alltid fruktats sno åt sig din privata information och låsa in den bredvid en rymdvarelses pärlemorskimrande torso sitter en hel nation, en hel värld, och stirrar ner i George Clooneys pool och – framför allt – på sig själva.”

Ovanstående är en något konspiratorisk kulturell analys av Google Earth, men det stämmer.

För det enda ställe som tycks undslippa oss, som fortsatt ligger i mörker (jag tänker att killen i penishuset paradoxalt nog visste en del om det här) är vårt eget inre. Men vad spelar ett inre för roll när värdet av vårt varande i världen – åtminstone delvis (och definitivt i den så kallade offentligheten) – bestäms av din ”google” (antalet träffar på ditt eget namn)? Detta vet Google.

Nej, antalet träffar på ett namn är definitivt ingen indikator på hur stor någon är och definitivt inte ”värdet av vårt varande”. För när du skriver in exempelvis stefan lindberg i Google är det en bred sökning. Det innebär att varje sida som Google indexerat som har båda begreppen ”stefan” och ”lindberg” någonstans på en sida visas upp i sökresultaten.

När du söker på ”stefan lindberg” med citationstecken blir det en exakt matchning och då måste båda orden finnas med i ordföljd.

Det som däremot kan vara en mer intressant indikator är snarare antalet sökningar på Google, vilket är öppet via Google Keyword Tool.

Där skulle jag rekommendera att inte använda sig av bred matchning utan snarare exakt eller fras, en skillnad som jag beskriver ovan. Använd det nästa gång Stefan om du vill veta ”värdet av ditt varande”.

Sedan följer 2 stycken till av ren konspirationsteoretiskt huxflux för att sedan gå in lite mer om Googles algoritm:

De första stegen mot det slutgiltiga målet har redan tagits: att organisera allt vi vet, all information om allting, i ett gigantiskt och transparent ”moln” (det anser även många med teknokratisk läggning). Och långt inne i molnet avgör Algoritmen din google, ditt antal träffar och din relevans här i världen, och det är Algoritmen som – på grundval av antalet länkar och sidornas vikt och storlek – bestämmer ordet, namnet eller varans relevans: som bestämmer över liv (som är att synas) och död (som är att inte synas).

Det här är faktiskt ganska korrekt.

Dock bör  det påpekas att när Stefan Lindberg skriver vikt pratar han nog inte om antal KB utan snarare vikt i form av värde. När det gäller storlek så är det lite svårt att veta vad Stefan Lindberg menar, men givetvis är det så att en innehållsrik text har lättare att ranka högt en en torftig. Antal länkar är givetvis viktigt men där handlar det mycket om vilka som länkar, hur de länkar och vad för länkkraft de förpassar vidare till dig.

Nu till avslutningen:

Så, i all ödmjukhet: Vad händer den dagen Algoritmen börjar fucka med sig själv? Eller ännu värre: Börjar fucka med oss!

Och det här får ni ta hur ni vill: men just när jag sitter och tänker så, hur det skulle vara att förnekas av Nätet, ringer Göran Dahlberg från kulturtidskriften Glänta och frågar vad jag håller på med. Jag svarar att jag skriver en artikel om Google och nu sitter jag och tänker på den. ”Jaha”, säger han, och det är som om jag redan vet vad han ska säga, och han säger ”på tal om det” och ”Glänta har försvunnit från Google” och jag tänker inte tappa luren och sen säger han ”Hallå, är du kvar?” men jag stirrar bara ut på den tomma Södermalmsgatan och viskar: It. Has. BEGUN!

För att bygga upp en artikel byggd på konspirationsteorier måste det avslutas med en liten slutkläm som är ännu mer konspiratorisk. Ibland kan det vara jobbigt att inte finnas med på Google, men det beror inte på att den tekniska algoritmen ”fuckar med oss” utan snarare den mänskliga faktorn.

Google har de senaste åren anställd mängder med personer som jobbar med manuell ”Search Quality” och slår till mot de som bryter mot Googles Guidelines. Ibland håller man inte med, men det beror inte på någon Terminator-liknande dystopi utan snarare den mänsliga faktorn.

Dessutom, när artikeln publicerades är Glänta inte borta från Googles index.

Så där! Där har ni Stefan Lindbergs intressanta artikel förklarad med vad som är rätt och vad som är fel.

P.S. Givetvis missar Stefan Lindberg en otroligt viktig punkt: Du kan faktiskt välja att inte använda Google. Att undgå FRA:s kablar kan du dock inte…

Inga relaterade inlägg.